Jag har gått och skaffat mig instagram.
MamaJennu heter jag för den som vill följa :)

Dagen innan igångsättning, alltså 14 dagar över tiden!, vaknar jag runt klockan 4 av första värken. Jag har inte haft några som helst förvärkar under hela graviditeten så jag är helt stensäker på att det är en riktig värk.
Jag plockar snabbt fram telefonen där jag har en värktimerapp. Värkarna kommer var 5:e minut och håller i sig i 40 sekunder. Lite smått panik får jag då min barnmorska sagt att jag ska åka in när värkarna kommer var 5:e minut och håller i sig i en minut. Tänk om jag haft värkar hela natten utan att känna av dessa?
Jag väcker Antti efter att ha klockat några värkar. Antti övertalar mig till att ringa förlossningen för rådgivning. Sagt och gjort. Behöver inte åka in än, vilket jag inte heller trodde, utan vi ska avvakta hemma och "lita på magkänslan".

Klockan 9 ungefär åker vi hem till mamma och pappa för att lämna Haylie. Där dricker vi kaffe och äter frukost. Antti passar även på att gå på sina innebandymatcher då det ändå inte är dags än. Jag och mamma lovar att åka förbi och hojta till om vi behöver åka in.
Värkarna gör ont och jag behöver andas igenom dessa, men med facit i handen så vet jag att det kommer göra så sjukt mycket ondare om ett tag, så det är bara till att inbilla sig att det här är lätt som en plätt.

Antti kommer tillbaka och vi åker hem, först förbi mcdonalds för att köpa lunch.
Väl hemma äter vi och Antti duschar. Jag ringer förlossningen för att fråga om vi får komma in på kontroll. Vill hellre åka in på kontroll en gång för mycket än att föda hemma. (Ninnis chockförlossning är ingenting jag vill uppleva. Oregelbunda värkar som inte jätte smärtsamma. Hon kommer in på förlossningen efter att ha trott att vattnet gått och 20 minuter senare så är Decibelle ute. Vill inte!)
Jag får komma in på kontroll.

Vi packar ihop det sista och gör oss redo för att åka till Danderyds sjukhus.
Bilresan till sjukhuset är jättejobbig. Värkarna är 100 gånger mer smärtsamma sittandes.

På förlossningen får jag på mig ctg-apparaten och en supertrevlig barnmorskan undersöker mig.
6 cm öppen. Vi får stanna kvar.
Jag räknar snabbt i huvudet att 1 cm i timmen, alltså borde han komma ut runt klockan 21.00 om jag får som jag vill.

Nu börjar jag få riktigt ont. Jag går runt i rummet och andas genom värkarna. Antti säger vid något tillfälle att han tycker att jag hanterar värkarna mycket bättre än med Haylie. Detta gör mig nästan förbannad, då jag vilken sekund som helst kommer att bryta ihop, vill ju inte göra honom besviken när han precis sagt så.
Tiden går och jag provar att ha vetekudden mot ryggen, hjälper bra men måste då sitta still i sängen så jag skippar den iden.



8 centimeter öppen, på med ctg-apparaten igen. Panik! Smärtan gör så ont när man inte får röra på sig fritt.
Jag passar på att spy lite innan jag frågar efter lustgas.
Lustgasen får smärtan att bli värre. Jag kan inte längre koncentrera mig på smärtan som jag gjort innan, trots detta så fortsätter jag att ta den under resten av förlossningen(?!)

Vattnet går och jag börjar ganska kort därefter känna krystvärkar. Lillkillen har dock inte sjunkit ner så pass lågt att det vore dags att krysta.
Smärtan är nu helt olidlig. Jag har lustgasen tryckt mot ansiktet konstant och jag kan ibland höra Anttis röst i bakgrunden som beodrar mig att ta några andetag frisk luft.
Jag kan inte stå emot krystvärkarna. Att krysta under värkarna lindrar smärtan enormt. Så krysta är det jag gör. 

Klockan 21.30 är det personalbyte. Min nya barnmorska heter Ninni och jag är övertygad om att hon är syster till en bekant till mig. Det är hon inte. 

Timmarna går och jag ångrar mitt beslut om att inte ha tagit epidural. Varför har jag plågat mig själv så här länge helt i onödan, är en tanke som slår mig flera gånger. Mitt beslut om att inte ta epidural skulle ju få förlossningen och framför allt krystningsskedet att gå fortare.

Klockan 22.00 får jag värkstimulerande dropp.

Klockan 23.00 kommer en till barnmorska in i rummet för att kontrollera hur lillkillen egentligen ligger där nere. Han ligger som han ska så det är bara till att fortsätta. 
Vid det här tillfället befinner jag mig i en dimma och varje sekund känns som en evighet. Smärtan ligger på 10 i en skala på 1-10. Jag har så ont att jag inte ens känner av att jag precis dragit loss katetern med värkstimulerande från handen. Det blir ett jäkla liv om den där katetern och blod sprutar lite överallt, jag skulle inte kunna bry mig mindre. Jag har ont.
Jag försöker tigga till mig ett kejsarsnitt. Nej, får jag som svar. Inte heller sugklocka vill dom ta fram. Allting börjar kännas helt hopplöst och jag är på väg att ge upp. Jag kan inte förstå att jag gått med på det här helt frivilligt. Igen.

klockan 23.09 är jag helt öppen och lillkillen har sjunkit ner så pass att jag kan börja ta i riktigt ordentligt. Antti och barnmorskorna peppar på, dock har jag fortfarande jättesvårt att tro på att han kan komma ut helt naturligt. Jag gör ändå mitt bästa och krystar på.
Några minuter innan lillen är ute skriker jag till barnmorskan att hon ska ta bort sina fingrar ur mig, ovetandes om att det är lillens huvud som då trycker på. Skitont gör det, rent ut sagt! 



23.30 tittar vår stora kille ut. Han läggs på min mage och han skriker direkt. Han är helt grå/blå och näsan är ordentligt tillplattad. Jag känner en enorm lättnad över att han äntligen är ute men börjar ganska kort därefter oroa mig för moderkakan. 
Moderkakan kommer ut, till min stora förvåning, efter några minuter. Hel och fin. Jag kan äntligen börja andas!

Under tiden barnmorskan undersöker och syr mig, passar lillen på att bajsa. Det är bajs precis överallt, och trött som jag var efter förlossningen så fick vi ligga så ett bra tag innan jag hade tillräckligt med krafter för att ta mig till duschen. Mysigt.

Charlie väger 4850 gram och är mäter 56 centimeter. Jag gissade alltså fel med 130 gram och 1 centimeter. Tänk att jag hela tiden visste att han skulle vara så stor som han var!

Jag är väldigt nöjd med min förlossningen. Nästa gång kommer jag dock välja att ta epidural. En förlossning är otroligt smärtsam och man vet aldrig hur den slutar. Varför plåga sig själv när man kan välja att inte ha ont alls innan det faktiskt är dags för den lill* att ta sina första andetag? Nej, det var ett stort misstag, men i det stora hela är jag riktigt, riktigt nöjd!

Välkommen till världen Charlie, älskad från första stund är du♥